Om fredspriset, storytelling och makten att rikta samtidshistorien
När Barack Obama vinner Nobels fredspris hör jag människor upprepa den spontana frågan; But why?
Och Nobelkommittéen svarar; "Väldigt sällan har en person likt Obama fångat världens uppmärksamhet och gett mänskligheten hopp för en bättre framtid".
Jag kan inte låta bli att förundra mig över att denna maktinstans väljer att rikta världens ljus mot en man som allt annat än behöver det och frågar mig om den Norska kommittéen genom utnämningen inte just konfirmerat att prispaletten behöver utökas med ännu en färg; Nobels pris i storytelling.
Pratade i veckan med en vän om hur vi mer än någonsin har möjlighet att vara aktiva medskribenter till vår egen realtidshistoria. För om historieskrivandet ur historiskt perspektiv varit några få uttolkare förunnat, ställer dagens multipla förmedlingsmöjligheter historieskrivaren inför en ny typ av utmaning. Det handlar inte om att finna fram till det rykande slagfält och bara genom det faktum att du fann fram först, ha rätt och möjlighet att skriva händelsens historia. På dagens slagfält finns kampen som utspelar sig redan dokumenterad i form av 100 000 medverkades individuella bloggar, twitterströmmar och mediaupptagningar. För den som vill beskriva samtiden eller historien handlar det inte om att finna den, utan att kontextualisera den. Att ur de oändliga förmedlingsströmmarna välja att belysa de små historier, skeenden och bilder som tillsammans skapar mening och målar upp en bild av skeendet, mångfacetterat och komplext, men utan att förlora argumentationens röda tråd i en ogenomtränglig väv.
På bakgrund av detta samtal har jag funderat vidare. För skulle vi se en grafisk illustration av alla de realtidsberättande trådar som spinner samtidsstory runt världen, har jag en stark känsla av att den väven liksom ett ozonlager, skulle vara betydligt tunnare i vissa regioner. För, may we be digital natives or not, ur globalt perspektiv är teknisk tillgänglighet, en så länge, en klassfråga. Att bli hörd är inte endast en fråga om att ha något att säga, utan att ha möjligheten, kanalerna och språket för att nå ut.
Och det är ungefär här Nobelspriset och dagens utmärkelse blir intressant. För i en samtid där storyfragmenten flödar blir de händelser, avtal eller utmärkelser som förmår sätta en punkt av stor betydelse.
Nobelpriset har makten att för en stund stanna upp flödet, rikta ett ljus, famna ett avgränsat skeende och skriva ett stycke gemensam historia.
Nobelpriset ropar; Här! Titta hit! Här verkar en världsförbättrare, här arbetar en människa med okrökt rygg, en visionär, en doer, a god damn peace warrior.
Nobelpriset har kraft att rikta uppmärksamhet mot de historier och skeenden som inte nödvändigtvis lyckas tvinna sina trådar synliga i den globala förmedlingsväven. Och genom uppmärksamheten, inneslutandet i ett allmänt medvetande, och i vissa fall icke att förringa prispengarna, stärka en företeelse som förtjänar en tyst minut i samtidens överröstande realtidskvitter.
Visst är hopp något av det viktigaste vi har och människor som förmår att genom berättelser om en ljusnande framtid ingjuta det i andra alltid värda att prisa. Men frågan är under vilken rubrik. När årets fredspris går till Barack Obama blir det för mig tydligt att kommittéen är en priskategori kort. Så till nästa år hoppas jag att vi ser det nya priset i storytelling komplettera prispaletten. Därtill att fredspriset 2010 går till en person, ett initiativ eller en struktur som faktiskt stärks av utmärkelsen på ett sådant vis att den tar en ny plats i ett allmän medvetande och förmår inspirera till nya initiativ, adapteringar och projekt.
Och så för själva Nobelkommittéen skull. För visst känns det väl skönare att komma hem efter en lång dag på jobbet och trött viska i sin sovande kärastes öra; Idag, min älskade, har vi gjort verklig skillnad.
blog comments powered by Disqus
