Hur ritas den magiska cirkeln om i en postdigital tid?
Söndagsläser Rasmus Fleischers veckofärska debut Det postdigitala manifestet (ink 2009) En aptitligt kort och stringent läsning som går väl i linje med de senaste dagarnas urval-kontra-makt reflektioner; ”Konsten att skapa mening ur överflöd måste förfinas” Precis så.
En av de frågor Fleischer ställer sig är om människans kropp, i och med ljudlandskapets oändliga djup och tillgänglighet, har blivit mer eller mindre påverkansbara för den musikaliska upplevelsen. Och hur reflekteras det i så fall i människans musikbottnade umgängen och gemenskaper? Frågor sprungna ur en grundsynen på musik, inte som multiplicerbara mp3-filer, utan som en social gemenskap lyssnare emellan.
Naturligtvis kan jag inte låta bli att dra paralleller till spelvärlden och dess upplevelsebaserade gemenskaper. För i mångt och mycket går Fleischers diskussion att överföra från en musiklystrande till en spelupplevande kontext. Nog för att CD-skivan möjligen är en något mer utdaterad produkt än vad spel-skivan/filen är, men det lär inte dröja mången tid innan det postdigitala stadiet till fullo definierar även en game-verklighet där vi ser hur spelupplevelsen, liksom musiken, i princip är obegränsat tillgängliga överallt.
Fleischers frågebatteri blir därmed likvärdigt relevant; Om spelet förr var något att samla familj eller vänner kring i ett fysiskt begränsat rum, hur påverkas då spelupplevelsen av att den magiska cirkelns gräns idag kan ritas vid varje busshållplats, i bankomatkön och taxibil. Blir vår kropp då mer eller mindre benägen att låta sig försänkas i det speltillstånd, det flow, som är speldesignerns mest eftersträvansvärda dygd? Och hur förändras speldesignerns utmaning när hon skapar ramverk för upplevelser vars förverkligande hon potentiellt sätt inte har möjlighet att kontrollera eller förutse varken i fysisk, tidsmässig eller sociala kontext räknat.
Vidare; Om spelet är något ständigt närvarande och i obegränsade upplagor och slag tillgängligt, vilka nya metoder kommer spelare då behöva förfina för att veta vad de faktiskt vill spela? Hur hittar spelaren fram till de upplevelser som berör kropp, sinne och handling på ett för henne meningsfullt sätt? Och vilka hjälp/makt -medel kommer spelproducenten behöva raffinera för att fånga människors uppmärksamhet i en omvärld där gränserna mellan verklighet och fiktion är allt mer irrelevanta etiketter på varat?
Aint’t got no answers, men jag snackar gärna vidare med den som har lust.
Och för den som helt old school går och köper Fleischers bok, kan Paragraf 44 med fördel klippas ut och läggas i fickan som ett litet stycke poesi att bära med sig in i rum som bättre behöver röras av de ljudligaste av ord.
blog comments powered by Disqus
